I denna bok inser Mikael Niemis 16-årige alter ego (?) att hans skolkamrater består av skitar och idioter. Båda är outhärdliga för honom. Han vill revoltera, skriva dikter, ge rektorn på käften. Han lyckas nästan med det och får hela skolan mot sig. Förutom estettjejen och en kille ur klassen som mår sämre en Mikael Niemis alter ego någonsin kommer att känna sig. Det går raka vägen åt helvetet.
Egentligen en lite obehaglig ungdomsbok som lämnar fler frågor än ger svar och som på farligt sätt hänger lite i limbo. Är huvudpersonerna verkligen så ensamma? Kan inte ens författaren eller läsaren rädda dem? Var detta nödvändigt av Mikael Niemi? Han har skrivit bättre böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar